we-time...

...finns det inte så mycket av, egentligen.
Vi går om varandra, och på kvällarna är vi i vars ett rum, alternativt slötittar på tv. Man umgås mindre när man bor ihop, har jag märkt. Påtvingat sällskap föder inte relationer, tror jag. Inte sagt att jag inte trivs, 'cause I do.
Men vardagslunket hör kanske inte alla relationer till. Eller det trivsamma vardagslunket, åtminstone. Mycket nu, känner jag, från både mig och Pjär, är strävandet efter att få tid för sig själv. Och det är klart, det är väl inte så konstigt. Jag pluggar och han jobbar, vi har båda vår vardag och våra vanor, man kan inte alltid mötas halvvägs. Så är det bara.
Det är typ där vi står, som en vänskapsmatch i fotboll emellanåt. (Förlåt A & J för sportmetaforen, men den passar verkligen i sammanhanget.)

Idag har vi i alla fall köpt en vardagsrumslampa till taket. Eller en taklampa till vardagsrummet. Det är nog en mer korrekt iakttagelse. Haha, det första låter väldigt omvänt och fel. Men. Det är gjort. Nu ska den bara upp. Någon gång. När vi orkar. Yes...

Ny förälskelse från min sida, btw. Renässansmusik med luta. Gärna Jakob Lindbergtolkningar av John Dowland. Mm, så kan det gå. Väldigt bra pluggmusik åtminstone.